Sällsynta diagnoser

• 
• 
• 

Elisabeth har ordet

Förbundsordförande
Sällsynta diagnoser

En dag händer det
– står det i trisslottsreklamen

För mig har det aldrig hänt, men det har hänt något mycket bättre och viktigare. Jag har mottagit Ågrenska Stora Pris. En förmån och bekräftelse på att min arbetsinsats och mitt engagemang har ett värde. Det är inte som lotteri. Inte bara tur. Samtidigt som jag är väl medveten om att jag har haft tur som har begåvats med kraft, förmåga och möjlighet att göra det jobb jag gör. Det är jag både glad och tacksam för och vet att det inte är en självklarhet. Jag är glad och stolt över mitt pris - stort tack till alla som gjort det möjligt och utsett mig!

På samma gång tar jag mig här rätten att reflektera över vad det är som premieras med priser och utmärkelser. Vilka är det som får sådana erkännanden? Oftast går de till välmeriterade personer som har kunskap och förmåga att göra stora insatser genom forskning och utveckling. Det är bra, för det gagnar många och leder utvecklingen framåt.

Samtidigt finns det människor som har fysiska och psykiska begränsningar och som, utifrån sina möjligheter, gör stordåd som aldrig blir synliga eller uppmärksammade. Det finns nästan inga utmärkelser med detta syfte. När David Lega gratulerade mig till priset sa han, med glimten i ögat, att priset borde gå till min dotter Cecilia. Så rätt han har! Utan henne hade jag inte gjort det jag gör. Det är inte hon eller andra i liknande situation som tilldelas priser. Jag hoppas därför att min insats bidrar till att lyfta fram alla stordåd som görs, men som inte uppfattas eller värderas.