Sällsynta diagnosers ordförande Ulf Larsson är mycket engagerad i LSS-frågan. Han ingår i samarbetsorganisationen Funktionsrätt Sveriges arbetsgrupp för denna fråga som nu livligt diskuteras i den politiska debatten inför valet, samt i media. Här är tio åtgärder i ett åtgärdspaket för LSS, sammanställda av Ulf.

1. Det delade huvudmannaskapet är ett stort problem för en likvärdig bedömning. Ansvaret för all personlig assistans LSS läggs helt på staten så som föreslogs i SOU 2008:77. Detta för att förbättra jämställdheten i den individuella bedömningen över landet, undvika att personer hamnar mellan stolarna och undvika försök att lägga kostnaden på den andra parten.

2. Se över lagstiftningen så att bedömningen av de grundläggande behoven åtminstone överensstämmer med den tidiga tillämpningen av 1996 års definitioner, och säkerställa att syftet bakom LSS så som det framkommer i proposition 1992/93:159.

3. Uppräkning av schablonbeloppet. Detta är en del av den åtstramning som pågått sedan flera år men som inte uppmärksammats tillräckligt. Under åren 1997-2013 skrevs schablonbeloppet upp med i genomsnitt 3,29 % per år. Sedan 2014 har uppskrivningen varit i medeltal 1,44 % per år, en differens på nästan 2 %. Även om inflationen har varit låg, har lönekostnaderna ökat med i genomsnitt minst 2,2 % per år.

Utvecklingen gör det svårare och svårare att ge assistenter en rimlig löneutveckling och försvårar även för den assistansberättigade att leva ett liv som andra, då utrymmet för bikostnader äts upp av ökade lönekostnader.

Problemet med den låga uppskrivningen har uppmärksammats av ISF (Rapport 2017:16). Lönsamheten hos assistansanordnarna minskar och man befarar att flera bolag de kommande åren kan hamna i betalningssvårigheter.

Bristande lönsamhet kan medföra att man inte kan erbjuda marknadsmässiga löner och därmed svårigheter att rekrytera och behålla personal. Att detta kan få allvarliga konsekvenser för brukarna är självklart.

Det konstateras i rapporten att modellen för uppräkning av timschablonen innehåller ett krav på att effektivisera verksamheten. Men till skillnad från många andra statliga verksamheter är effektivisering svår, då hela verksamheten baseras på behovet av ett visst antal timmars insats, bestämd i ett myndighetsbeslut. Detta betyder att det bara är en liten del som kan ’effektiviseras´ (13 %).

Denna del skall ersätta personalutbildning, personalvård, arbetsmiljöinsatser samt kringkostnader i samband med assistansen. Åtgärden kan inte uppfattas som annat än ägnad att begränsa kostnadsutvecklingen på ett sätt som missgynnar privata assistansanordnare och lägga över kostnader och ansvar på kommunerna.

4. Det är mycket svårt att få rättshjälp för överklagande av LSS-beslut. Domstolen har en utredningsskyldighet som anses tillräcklig för att garantera rättssäkerheten. Detta sker sällan eller aldrig, åtminstone inte i tillräcklig omfattning.

Kunskapen om LSS-lagstiftningen och internationella konventioner på området är generellt låg hos förvaltningsdomstolarna. Därför blir det särskilt viktigt att inlagor till domstolen upprättats av kvalificerad juridisk expertis eftersom motparten tillgång till sådan.

Detta är djupt diskriminerande och man kan jämföra med brottsmål där den åtalade får offentlig försvarare och brottsoffret målsägarbiträde för att kunna hävda sin rätt gentemot staten.

Det finns ingen möjlighet för en enskild att sätta sig in i och värdera det mycket omfattande bakgrundsmaterial av domar, förarbeten, internationella konventioner med mera som behövs för att kunna nå framgång, utan kvalificerad juridisk kunskap.

Stora assistansbolag erbjuder juridik hjälp, vilket har framförts som ett argument för att oskäliga vinster tas ut, men borde betraktas som något som staten underlåtit att bistå med. Att inte alla får hjälp att överklaga ett beslut är en stor ojämlikhet inför lagen, särskilt när det gäller en rättighetslagstiftning.

5. Att själv få välja personliga assistenter är en grundläggande del av LSS och värderas högt av många och anhörigassistans är oundgänglig för att assistansen för många skall fungera. Fördelarna med anhörigassistans måste dock vägas mot dess nackdelar.

Med enbart anhörigassistenter riskeras inlåsningseffekter och möjligheten till kontroll av assistansens kvalité. Dessutom anses risken för fusk öka i konstellationer av enbart anhörigassistenter. Om inte en viss begränsning av anhörigassistansen accepteras, riskerar diskussionen om fusk ta förnyad fart och kan hota den personliga assistansen igen.

Ingen kan undgå den mycket intensiva politiska diskussionen om fusk och vinster i välfärden. Den kommer knappast att avta så länge det går att vinna politiska poänger på att sprida överdrivna uppfattningar om fuskets omfattning.

6. Säkerställa Funktionsrättskonventionens artikel 19 (alla har rätt till det stöds som behövs för ett självständigt liv).

7. Utveckla bedömningen av assistansbehovet så att integritetskränkande moment kan undvikas. Bedömningar skall göras med respekt för individens integritet. Se debattartikel i Aftonbladet 2018-08-09.

8. Friställa resurser hos Försäkringskassan genom att avskaffa den obligatoriska 2-års prövningen för alla med livslånga funktionsnedsättningar, det vill säga permanenta den tillfälliga nuvarande lagen.

9. Säkerställa att myndigheter med ansvar för tillsyn har såväl lagliga som personella resurser att genomföra denna på ett sätt som motverkar brottslighet och fusk och säkerställer att individens rätt till inflytande garanteras.

10. Förbättra kvalité och beviljandegrad i övriga insatser, till exempel måste beviljande av ledsagning och kontaktperson  förbättras.